Har varit på middag hos en vän (tror jag tidigare har kallat henne för B). Hon och hennes vän har suttit och pratat killar hela kvällen. Har inte haft mycket att säga. En tyst kväll med andra ord. Kunde lika gärna ha stannat hemma känns det som. Värdelöst.
Archive for juni, 2012
Tyst kväll
lördag, juni 9th, 2012Så less på allt
lördag, juni 9th, 2012Idag blev jag överkörd så att det heter duga. Jä-la chef man har. Borde verkligen hitta ett nytt jobb men har liksom blivit som handlingsförlamad. På något vis väntar jag på att det ska gå över. Men samtidigt säger jag att jag ska söka nytt men så gör jag inget åt det. Mycket snack alltså. Men för min egen hälsas skull så borde jag verkligen hitta något nytt.
Men det är ju samtidigt väldigt svårt då jag inte vet vad jag vill jobba med. Inte den blekaste faktiskt. Allt jag läser om låter så jädrans tråkigt. Dötråkigt. Helst skulle jag slippa jobba. Men vem vill inte det?
Resten av livet är rätt piss just nu också. Jag har blivit rädd på någe vis. Jag vågar inte ett smack. Inte gå på dejt. Inte prata med killar. Inte ens chatta med killar. Jag får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga. Det blir flamsigt eller tyst.
Jag står bredvid och tittar på hur vännerna raggar och drar hem killar. Men samtidigt vill jag inte dra hem en massa killar och ha enkvällsknull. Det ger mig inte ett smack. Eller det är vad jag inbillar mig iallafall. Eller är det något sorts försvar? Äh, jag vet inte.
Och jag lär ju inte få något svar heller. Just nu känns det som om alla är så jävla upptagna med sina egna liv och har inte tid att lyssna på mina problem. Eller det känns faktiskt som om ingen är intresserad. Jag har gett timmar, dagar, veckor till att lyssna på mina vänner oh deras problem och gett dom råd efter råd. Men på något vis så verkar de inte bry sig om mig. Jag vet att jag har svårt att öppna mig och prata om mina känslor. Men hur svårt kan det vara att fråga en extra gång. Så pass väl känner ni mig väl? Eller…
Ibland känns det ju som om ingen känner mig. Känner mig ofta ensam. Inte ovanligt att jag sitter ensam hemma på helgerna.
Jo, jag vill ha bekräftelse. Men helt ärligt – är inte det rätt normalt? Jag behöver höra att jag är okej. Mitt självförtroende är kört i botten och jag kan behöva höra att jag är snygg, fin, bra och allt annat som man mår bra av. Men har ingen som säger det till mig. Jo, jag måste ju hitta mitt förtroende själv antar jag, men det skadar ju inte att någon säger det under tiden.
Nä, läggdags nu tror jag. Får fortsätta en annan dag.
/Lulu