Det känns som att det bara är jag som jobbar för att vår vänskap ska finnas, leva och fungera. När ska DU göra något? När ska DU stötta mig? När ska DU ringa mig och fråga hur jag mår? När ska DU ta steget? Jag är människa också och behöver också omtanke. Hur vore det om du visade lite respekt och hänsyn till mig?!
Archive for november, 2012
Blir så jäkla trött…
torsdag, november 29th, 2012Livet står still
onsdag, november 28th, 2012Det var ett tag sedan jag skrev här. Tappade inspirationen lite tror jag. Men har tappat mycket känns det som den senaste tiden. Mår rätt så dåligt faktiskt. Av många olika anledningar.
Jag närmar mig 40. Ingen man i mitt liv. Ingen kvinna för den delen heller. Inga barn. Ni kan ju tänka er hur det känns. Jobbigt att se alla andra runt omkring mig gå vidare i sina liv och går ut på dejter, träffar killar, har förhållanden, gör slut, har nya förhållanden, flyttar ihop, skaffar barn, förlovar sig, gifter sig, köper hus osv osv osv. Jobbigast är väl att jag känner att jag är någon sorts utböling eller nåt. Jag känner lite att mina vänner tycker jag är tråkig eller ja, att jag inte hänger med, och väljer att umgås med de som är lika. De som har partner, barn, villa… Jag hänger ju inte med i deras samtal på samma sätt och då är det väl inte så skoj antar jag.
Ofta tänker jag dock att jag inte vill ha ett förhållande. Jag trivs jäkligt bra med mig själv som sällskap och har mina egenheter för mig som jag kanske inte vill dela med någon. Och barn lär jag nog aldrig få heller. (Som sagt – jag är snart 40 och det är snart för sent. Kroppen funkar så. Bara att acceptera.) Men tänker ofta också att jag inte vill ha barn. Jag vet inte hur jag skulle uppfostra ett barn. Min mamma har ett väldigt dåligt självförtroende och låg självkänsla. Samma med mig. Jag har haft ett jobbigt liv. Vill inte att det ska bli så för ett barn. Mitt barn. Om jag har så här mycket förakt för mig själv så ska jag nog inte ha barn. Det är inte bra för det barnet. För även om man inte vill eller har planer på det så är det sånt där som barn snappar upp och tar efter. Tro mig. Tror inte min mamma ville att jag skulle må så här.
Det skulle säkert ändras om jag tyckte bättre om mig själv. Men för det första vet jag inte hur jag ska göra för att tycka mer om mig själv. Och för det andra så är det ändå för sent… Så vem bryr sig?
Jo, jag låter sjukt bitter och törstande efter uppmärksamhet och bekräftelse. Men vet ni vad? Det är jag också. Jag är ensam. Jag har ingen som säger till mig att jag är fin, vacker, snäll, go, sexig eller att jag är älskad. Så tacka fan för att jag behöver bekräftelse. Faktiskt. Det är väl inte så konstigt? Eller?
Sjukt less på ”vänner” också. Alltid en massa stora ord om att de ska hjälpa och stötta och hitta killar åt en osv osv… Jaha, var är ni då? Ni är ju upptagna med ert. Ni har ju inte tid för mig! Säg inte sånt du inte menar. Och snälla, när ni VÄL försöker hjälpa, peka inte ut alla mina fel och brister – påminn mig om det som är bra med mig istället. Okej?
Äh, whatever. Jag ger upp!
Adjö!